När alla pratar om att bli mamma och hur underbart det är, pratar sällan folk om att man faktiskt kan bli en del deprimerad också.
Jag har känt va det där lite granna. Jag tycker det är heelt underbart med min lilla Märta och kan titta på henne i timmar i sträck och blir alldeles salig av kärlek när hon ler och plirar med ögonen. Men ibland kan jag även få plötsliga gråtattacker och tryck över bröstet som nån slags ångestattack. Jag blir skakig i kroppen och måste lägga mig ner för annars känns det som att jag ska svimma eller spy. M en så försvinner det lika snabbt igen.
Jag tror det är bra att veta att man kan känna så och att man inte är knäpp på nåt vis. jag brukar kunna skratta åt mina gråtattacker eftersom de är helt ologiska. Ibland sitter jag och maken och skrattar i hop, jag mitt i tårar haha.
2 kommentarer:
hELT RÄTT OCH JÄTTEVIKTIGT OCH BRA ATT (oj capslock) du tar upp det. Förstår inte varför sånt här hålls i skymundan. Det är en biverkning precis som avslag eller vad som.
Viktigt också att man får veta och förstår att det inte alls är ngt konstigt. hela 80% drabas ju av "tredjedagarsgråten" eller babyblues.... Jag däremot är livrädd att jag ska fastna där. Och därför jag ockå haft psykologkontakt. Men det får man ju ta då isf.
Det går snart över för dig:) och var glad att du kan skratta mitt i allting:) Härligt. KRam!
Tänkte på det där jag också efter att jag fått Jon, jag var lite nere den första månaden. Inte varje dag men som du beskriver det så kunde jag vara glad ena sekunden och ledsen den andra. Ingen hade sagt till mig att man kunde känna så, men ändå är det så många som känner så. Men med Silas har jag inte alls känt av så mycket deppighet, tror att med Jon så var allt så nytt och man kände sig lite osäker med allt och så. Jag minns att efter drygt 1-2 månader så började jag känna mig bättre, då hade jag "landat" i min roll som mamma. Det är ju en stor omställning så det är ju inte konstigt att man kan känna sig lite konstig känslomässigt!
Skicka en kommentar